Och jag är nervös. Jag vet inte vad som kommer att poppa upp till ytan. Samtidigt är jag glad att dagen äntligen är här. Kanske jag kan få lite klarhet i varför jag mår som jag gör nu. Har ont i huvudet. Är lite spänd.

Jag förändrades när jag flyttade ihop med sambon. Förhållandet innan ihopflytt var lättare. Jag kunde hålla mig mer neutral. Då var jag aldrig helt säker på vart vi stod vilket gjorde att jag hade lägre förväntningar och inte tog något för givet. Men det ändrades. Jag tror jag har högre krav på honom idag. Och han blir förstås förvånad och undrar vem det är som har flyttat in hos honom. Det undrar jag också... Jag håller på att bli som min mamma. Vill verkligen INTE bli en bitter kärring som hellre tar ut sin frustration på sin omgivning istället för att fråga sig själv varför man är så missnöjd och sedan gör något åt det.

På väg till jobbet i morse tänkte jag på hur härligt det vore att ta en ridtur på min gamla medryttarhäst, en nordisvallack i lagom ålder. Han är tryggheten själv, men ändå alert och väldigt busig. Han kan jäklas med mig men jag bara skrattar och säger åt honom att skärpa sig. Jag kan galoppera på honom genom skogen med lösa tyglar, avslappnad och han med öronen framåt. Han gillade också våra långa turer. Så trygg har jag sällan känt mig på en häst.

När jag tänkte på det fick jag tårar i ögonen och fick bita ihop om en snyftning.

Jag har tappat kontakten med hans ägare, som också är en gammal vän till mig. Det blev så efter att jag fick avliva min egen häst. Jag klarade inte av stallmiljön längre, saknaden var för stor. Och avundsjukan... Att de andra fick ha sina hästar kvar. Medan jag stod ensam och skuldsatt pga vet.räkningar Jag skaffade en hund istället, vi skulle träna hund ihop då. (Hon hade en också.) Men hunden blev också dålig, fick tas bort bara några år gammal. Jag fick en hund till av uppfödaren, en vuxen tik, kollad och frisk. Nu är hon mitt i en utredning sedan flera månader, har besvär och kommer troligtvis att behöva gå på livslång medicinering. Min allra första hund, innan hästen, blev 4 år. Också sjuk, ingen diagnos, smärtstillande i flera månader, vila osv. Till slut orkade jag inte se honom må så dåligt längre. Min mamma lovade följa med mig till veterinären hans sista dag men avbokade med en kass ursäkt på morgonen. Jag tog bussen dit... Och till jobbet efteråt. Grät hela dagen.

Jag är motsatsen till Midas - allt jag rör vid blir till skit...

Jag är rädd för vad jag ska göra med mitt förhållande idag. Hur ska jag kunna lyckas med det? Och hur ska jag orka förlora det? För det händer någon dag, realistiskt sett.

Jag är ensam. Trots att jag har folk omkring mig. Men jag har skapat avstånd mellan oss. Allihop. Min familj bor en bit bort, jag brukade åka hem ofta förut. Prata i telefon med allihopa flera gånger i veckan. Men nu ids jag inte längre... Ingen av dem vet hur mitt liv ser ut, ingen är egentligen intresserad. De ser mig fortfarande som den jag var när jag åkte. Då var jag 20 år och mellan 20-28 hinner mycket hända...

Mina vänner har antingen flyttat eller så har jag flyttat ifrån dem. Ett par av dem förlorade jag när jag träffade min sambo, eftersom de var f.d pojkvänner till mig. Den ena fördömde min sambo på studs utan att ens ha träffat honom som "konstig". Vilket avgjorde saken för mig. Den andra kunde jag själv inte umgås med med gott samvete eftersom det var så nära inpå mellan honom och sambon, det var inte bearbetat till 100% även om det helt var över.

Så nu sitter jag här... Ensam som fan eftersom sambon är på kurs. Han är allt jag har idag. Jag hatar det. Det låter patetiskt, klängigt och jag vill inte lägga den bördan på honom. Även om jag misstänker att han redan är fullt medveten om det.

Jag har skitsvårt för att skaffa vänner. Jag är misstänksam, vaksam och egentligen inte särskilt social. Alls faktiskt. Jag är inte beredd att spela spel och jamsa runt för att få vara med i nån "klick" och det är förvånadsvärt få personer där ute som kan tänka sig att umgås med människor som helt enkelt är sig själva? Man måste vara "söt, snäll, rolig, kaxig, flirtig" m.m för att räknas som trevlig. Betyder det att det inte finns någon anledning att umgås med någon som kanske inte är så snygg, har en udda humor, inte är flirtig och inte bryr sig om senaste modet?

Jag vill accepteras som jag är. Och jag kan acceptera att andra är som de är, så länge de inte försöker förändra mig.

På torsdag ska jag till psykologen. Jag ser fram emot det som en vilsen människa i öknen längtar efter vatten. Jag sjunker bara djupare ner i hopplösheten. Om jag inte hade sambon skulle jag tänka så som jag gjorde för ett par år sen: jag önskar jag råkade bli överkörd av en buss.

Ataraxen hjälper mot oron och den höga pulsen. Rosenroten gör mig fysiskt piggare. Men inget kan få dimman att lätta. Jag har gråtit ikväll och jag vet inte varför. Det är en sorg som pressar på mig. På förmiddagen blev jag bjuden på fika hos grannen. Vi satt i hennes gula kök och hennes barn (10-13 år) gick runt och bara var barn. Och jag önskade att jag hade det hon hade. Ett ljust kök. Barn som alltid skulle finnas där. En man som kom hem efter jobbet. Trygghet. Sällskap. Flera anledningar att leva. Ett syfte i livet.

Jag saknar ett syfte i livet...

Alla vänner jag har slutat söka upp, min familj jag inte längre ringer till. Varför saknar de mig inte? Ingen har frågat efter mig. Ingen undrar varför jag drar mig undan. Sambon tycks nöjd med alla sina kurser och projekt. Visst tror jag han trivs med mig, men behöver han mig?

Inte ens hunden behöver mig. Skulle jag gå skulle hon inte bry sig så länge sambon satt kvar i soffan.

Nu fick jag en gråtattack igen... Undrar om det var huvudet på spiken...

Jag känner mig avskärmad från resten av världen. Luddig i huvudet, fattar inte skämt, orkar inte prata, vill inte lyssna på folk. Vill bara vara själv, ha tyst omkring mig, vila...

Skulle vilja rida ut i skogen på en trevlig häst. Då vilar min skalle. Då är jag så fokuserad på nuet att jag inte kan grubbla över något annat. Det är att ladda batterierna. Synd att det är en dyr hobby. Speciellt för en person som stressar sönder sig över sin taskiga ekonomi. Jag står i kö till en bra ridskola men kommer förmodligen inte att ha råd med avgiften. Dessutom är det inte riktigt samma sak att rida lektioner inomhus. Jag vill helst ut i skogen och busa. Har hållit ögonen öppna efter medryttarhäst länge nu men inte hittat något lämpligt. Ska prova sätta ut en annons till...

Jag måste....

• Bli framgångsrik. Bättre jobb, högskola, högre lön osv.
  • Jobbet jag har nu duger tills vidare. Högskolan kan jag söka till nästa år om jag vill. Lönen kan jag påverka genom att jobba bra och löneförhandla.
• Få ordning på ekonomin, samla ihop en buffert, betala av lånen.
  • Det kan jag bara göra en månad i taget så varför oroa sig över det resterande dagarna? Jag har en budget och om jag följer den och inget oväntat inträffar så kommer jag dit så småningom.
• Gå ner i vikt, dvs börja träna på allvar.
  • Huvudsaken är väl att må bra? Istället för att ha dåligt samvete för att jag inte var till gymmet eller för att jag åt den där chokladbollen så kanske jag kan gå hem från busshållplatsen och vara nöjd med det?
• Ta körkortet, läsa teorin, skriva in mig på körskola m.m
  • Behöver göras, planeras och sedan tar jag del i taget. Nödvändigt ont. Men snart kan jag övningsköra med sambon, det kommer att underlätta mycket.
• Träna mer med hunden.

• Omformuleras till: ha mera roligt med hunden. Jag tror jag lägger den seriösa träningen på skohyllan och börjar med agility istället. Då får jag rolig motion också. Har frågat sambon om han vill testa på den seriösa träningen istället, jag har ju trots allt betalat en dyr kurs. Alternativt går jag dit själv och fokuserar på att ha skoj och skiter i resultatet.

Jag vill!

• Sitta på en häst igen. Ska boka in en tur på islandshäst innan jul. I november kanske? Det borde passa i min budget.
• Tillbringa mer tid med att läsa, måla och pyssla. Mitt bokuspacket med saftiga böcker borde komma vilken dag som helst. Och i den här månadens budget ryms en liten beställning från artistica.nu.
• Plugga distans. Har hittat två kurser på SLU jag vill läsa och som skulle kunna passa. Till våren, på halvfart. Hunden - foder/hälsa/avel och Häst - utfodring.

Jag ska fortsätta på den här listan sen.

Tack Lisa för din kommentar. Innan jag läste den hade jag gjort precis det du råder mig om, jag pratade med min sambo. Och jävlar du, det var inte lätt... Att blotta sig så och erkänna att man känner sig bortglömd och ouppskattad är tufft.

Tydligen har jag förut efter en riktigt jobbig dag fräst ifrån att "fråga mig inte hur min dag har varit, de är ju skit allihopa!" ungefär. Minns inte ordagrannt. Han tog mig iaf på orden och har just därför inte frågat mig igen efteråt... Han är sån.

Det kombinerat med att han själv haft en tuff omställning på jobbet och varit preokuperad med en massa funderingar har gjort att han inte riktigt märkt hur dåligt jag mått och inte heller vågat gräva i det.

Han försäkrade mig om att jag definitivt inte var bortglömd och har sedan dess varje dag gjort något litet för att visa att han bryr sig om mig. En extra rar puss, lite pyssel om kvällarna, jag fick en blomma och choklad. Jag har en väldigt rar sambo... Jag önskar jag var hel nog att verkligen uppskatta honom så mycket som han förtjänar. Men jag blir nog.

Jag var till läkaren i morse. Hela vägen dit tvivlade jag. "Tänk om de fnyser åt mig." "Vad ska jag säga..." "Tänk om det låter fånigt.." Osv.

Jag höll igen duktigt och beskrev kortfattat, med bara en aning darr på rösten, hur jag mått på sistone. Han kände igen tecknen sa han och höll med mig i att jag åkt ner i en lindrig depression. Fick välja själv om jag ville medicinera mig ur det, prata mig ur det eller en kombination av båda. Sjukskrivning var vi överens om att det inte var någon lösning. Jag fick visitkortet till deras psykolog, ska ringa dit i morgon och boka tid. Samt recept på Atarax, som ska hjälpa mig att varva ner om kvällarna, och omeprazol för magen.

Funkar inte det efter tid vill han sätta in antidepp men ärligt talat tror jag inte att det ska bli nödvändigt. Jag behöver få prata...! Få struktur på alla måsten och borden och och och och... Jag ska sätta mig och inventera dem ikväll. Och försöka göra en lista på "jag vill"-grejer istället.

De tog också blodprov på mig för att testa sköldkörtel och jox, men ärligt talat tror jag inte de visar något. Det här sitter nog i huvudet på mig.

Blev ju tvungen att informera mina kollegor också. Det var jobbigt, blotta strupen liksom. Men ingen sa något, så som jag bett om, vill inte ha nån "grej" av det. Så det löser sig nog där också. Jag måste dock hitta ett mer meningsfullt jobb känner jag. Det här är ingen långtidslösning.

Ska försöka planera in lite roliga saker framöver. Ljusa milstolpar och kanske kan jag till och med se fram emot dem.

Öl och whiskeymässan är det första. Var där förra året och hade superkul. Blir det hälften så roligt i år är jag nöjd. Körsbärsöl är gott.

Grät mig till sömns igår. Sambon sent hemma, först jättesent kom sms om att han fastnat på jobbet. Han kom hem nån timme efter att jag lagt mig. Jag frågade hur han haft det, han svarade. Jag väntade på att han skulle fråga hur det var med mig. Men han var tyst... Låg tyst länge innan han började snarka. Då kunde jag inte hålla tårarna inne längre. Fan vad ensam man kan känna sig trots att man har en annan person i samma säng.

Gick upp och bölade ur mig i en handduk på toa. Tvättade ansiktet i kallt vatten och lade mig igen och försökte somna. Är tillbaka på jobbet igen och är så förbannat trött. Ringarna under ögonen når ner på kinderna.

Att vänta ut honom funkar uppenbarligen inte. Funderar på hur jag kan få igång en diskussion utan att låta gnällig och anklagande.

Det kan funka att vänta ut mig när jag är arg eller sur, men inte när jag är ledsen. Om det nu är det han gör... Vi går kanske och väntar ut varandra.

Jag skojar inte, jag bryter ihop snart. Inte bara pga det här. Borta två dagar från jobbet och när jag kommer tillbaka är inget gjort. Har ett hästarbete framför mig och noll lust att ta tag i det. Man kanske skulle köra tunnelbanetåg istället...?

Hur lägger man fram på ett bra sätt att man behöver uppmärksamhet utan att framstå som ett klängigt våp eller självcentrerad martyr? 

Min sambo är av det "ärtigare" slaget och nu när jag är låg, så låg, så känns det som att han väntar ut mig. Struntar i mig tills min "nyck" har gått över. Min kollega och min granne har frågat hur det är med mig, grannen erbjöd mig till och med en alvedon. Sambon frågade om jag försovit mig, när jag svarade nej tog han sin dusch och sin kaffemuggstermos och gick. Ja han ropade hej då innan också.

...hej då...

Ska jag bara säga det när han kommer hem?

Hej, hur var dagen, jag mår piss och behöver en kram. Kan du iaf låtsas bry dig om hur jag mår? 

I ärlighetens namn tror jag inte att det är så han skiter i hur jag mår. Däremot är han så förbaskat inbunden att han inte kan ta första steget till ett seriöst samtal.  Han tittar på mig, och i mina paranoida ögon ser blicken avvaktande och frågande ut. Som om han undrar om jag tänker "rycka upp mig snart" eller ej.

Jag lyckades iaf ringa vårdcentralen idag. Knappval - tryck 1 för akut tid idag, tryck 2 för annan tid.

Akut klassas det väl inte som... Tryckte 2. Förslag på tid blev 22 sept. Det är två hela veckor dit. Och så undrade hon vad jag sökte för. "Tja, jag tror det är stressrelaterat. Sover dåligt, äter dåligt osv. Har haft lite sådana problem tidigare."

...jaha... (stress - dagens undomar *suck* nu vill hon väl bara ha en lång sjukskrivning så hon slipper jobba det lilla livet)

Men se, det vill jag inte. I första hand vill jag prata med ett proffs. I andra hand vill jag ha små vita lyckopiller som hjälper mig över den första och värsta perioden. Vin funkar, men känns inte direkt optimalt längre. Tomflaskorna börjar se för många ut.

Jag har ont i huvudet. Fick mens idag också, fem minuter efter att jag klivit ut från apoteket med en nyinköpt förpackning gravtest. Antar att de kanske kommer till användning nån annan gång... (Hur lång hållbarhet är det på sådana förresten?)

PMS - just love to hate it....

Jag vet inte vem jag ska prata med. Efter flytten har jag inte tagit tagit i "husläkarbytet" och det ska fyllas i blanketter som måste beställas hem och fyllas i och skickas iväg innan jag kan boka en tid genom att ringa vårdcentralen inom loppet av den kvart de har telefontid skittidigt vissa vardagsmorgnar.

Jag har inte kunnat skaka av mig depressionen som satte klorna i mig förra vintern. Ibland bryter solen igenom de mörka molnen och jag kan känna hur jag egentligen borde må, lycklig och tillfreds. Jag har ju allt jag ville ha. Nästan, men mer än nog för att vara just lycklig och tillfreds. Det som saknas är bara bonusprylar. Mitt förut så starka självförtroende och självkänsla är på väg att brytas ner. Jag kan fastna i soffan och bara sitta och tänka hur jävla meningslös jag egentligen är. Hur patetisk jag måste se ut där jag sitter. Hur få som skulle sakna mig om jag försvann. Hur fet jag håller på att bli, gammal dessutom. Skulle det vara enklast att hoppa från en hög byggnad? Skulle jag ångra mig under fallet eller känna mig förvissad om att det var rätt beslut?

Till och med min hund, som ska vara det lojalaste sällskapet. föredrar min sambo framför mig.

Ja sambon ja. Där är ett kapitel för sig. Jag fattar inte vad han ser i mig? När jag frågar så säger han bara något allmänt luddigt om att jag är vacker och smart. Jag kan inte säga något tillbaka när han säger så. Bara tyst önska att han kunde säga något rimligt istället, något som jag faktiskt kan tro på. För det där köper jag inte. I mina mörkaste stunder undrar jag om han verkligen vill ha mig, eller bara någon...  I samma stunder tvivlar jag på mig själv i samma fråga. Men jag vet att bakom allt annat finns de känslorna som gjorde att jag valde att satsa på honom. Känslan av att han och jag är Rätt. Nu när jag mår dåligt vill jag inte själv ta upp det till diskussion, vill inte riskera att framstå som en martyr. "Å det är så synd om mig...! Buhu!" Vilket gör att jag fastnar i självömkan eftersom han inte verkar (vilja?) se hur jag mår och därför inte heller frågar. Jag vet inte om han kanske tolkar min tystnad och tillbakadragenhet som något riktat mot honom. Samtidigt orkar jag inte ta diskussionen eftersom jag inte har en aning om vad han tänker. Jävla finne och vara sluten...

Jag älskar honom. Men jag har inte sagt det till honom.Jag känner mig inte nära nog för att kunna säga det.

Pikant problem. Han tjänar mer pengar än mig. Mycket mer. Första gången jag träffar en kille som gör det. Jag kan inte släppa känslan av att jag lever på honom. Trots att jag betalar hyran, hälften av maten, mina räkningar och inte på något sätt har ökat hans omkostnader. Vissa saker står han för, saker han har haft sedan innan mig som jag inte använder eller skulle ha valt. Jag vet inte om han är på sin vakt mot mig, letar "golddigger"-tecken eller ej. Hans ex var tydligen lite sån. Jag vill kunna känna att jag tillför något. Något mer än en gullig hund som han gillar och sex lite då och då. Han anförtror sig inte direkt till mig. Han pratar nästan bara om jobbet och sina projekt som också är på sätt och vis jobbrelaterade.  Hur kommer jag över det? Jag försöker prata om något, förklarar att så här känner jag och jag skulle önska att om du tycker det är ok osv osv osv. Han funderar. Sen kommer svaret...:

-Ok.

Jag älskar honom. Trots det. Trots bristerna. Jag måste bara komma på hur jag ska kunna leva med det.

Har inte vågat börja tro än att det faktiskt är han och jag. Jag drömmer om bebisar och vi pratar hus. Plötsligt känner jag mig lite fången? Jag som alltid drömt och längtat efter sambo. Men hur kombinerar jag detta med att ha häst, som jag också drömt om? Och det där utbildningen långt borta? Jag ser bara problemen. Pga att jag är så jävla låg missar jag alla de bra bitarna.

Och vi går mot höst. Det börjar redan bli mörkare. Det skrämmer mig. Jag brukade gilla hösten. Skarpt! Och avsky sommaren. Men den förra vintern har satt sina spår. Jag orkar inte med en sån till. Vet inte hur jag ska komma ur det här.

Jo. Jag fyller i den jävla blanketten när den kommer och hoppas att jag har turen att hamna hos en läkare som inte är alltför utbränd för att orka ta mig på allvar. Jag måste få prata med någon. Jag måste bli av med det här trycket inom mig. Det börjar kännas fysiskt. Inatt låg jag vaken till fem och mådde så illa att jag trodde jag skulle bli tvungen att väcka sambon så han kunde ta mig till akuten. Försökte spy, mådde bara sämre. Som om en alien inom mig försökte ta sig ut, rakt genom magen på mig...