Grät mig till sömns igår. Sambon sent hemma, först jättesent kom sms om att han fastnat på jobbet. Han kom hem nån timme efter att jag lagt mig. Jag frågade hur han haft det, han svarade. Jag väntade på att han skulle fråga hur det var med mig. Men han var tyst... Låg tyst länge innan han började snarka. Då kunde jag inte hålla tårarna inne längre. Fan vad ensam man kan känna sig trots att man har en annan person i samma säng.

Gick upp och bölade ur mig i en handduk på toa. Tvättade ansiktet i kallt vatten och lade mig igen och försökte somna. Är tillbaka på jobbet igen och är så förbannat trött. Ringarna under ögonen når ner på kinderna.

Att vänta ut honom funkar uppenbarligen inte. Funderar på hur jag kan få igång en diskussion utan att låta gnällig och anklagande.

Det kan funka att vänta ut mig när jag är arg eller sur, men inte när jag är ledsen. Om det nu är det han gör... Vi går kanske och väntar ut varandra.

Jag skojar inte, jag bryter ihop snart. Inte bara pga det här. Borta två dagar från jobbet och när jag kommer tillbaka är inget gjort. Har ett hästarbete framför mig och noll lust att ta tag i det. Man kanske skulle köra tunnelbanetåg istället...?