Jag vet inte vem jag ska prata med. Efter flytten har jag inte tagit tagit i "husläkarbytet" och det ska fyllas i blanketter som måste beställas hem och fyllas i och skickas iväg innan jag kan boka en tid genom att ringa vårdcentralen inom loppet av den kvart de har telefontid skittidigt vissa vardagsmorgnar.

Jag har inte kunnat skaka av mig depressionen som satte klorna i mig förra vintern. Ibland bryter solen igenom de mörka molnen och jag kan känna hur jag egentligen borde må, lycklig och tillfreds. Jag har ju allt jag ville ha. Nästan, men mer än nog för att vara just lycklig och tillfreds. Det som saknas är bara bonusprylar. Mitt förut så starka självförtroende och självkänsla är på väg att brytas ner. Jag kan fastna i soffan och bara sitta och tänka hur jävla meningslös jag egentligen är. Hur patetisk jag måste se ut där jag sitter. Hur få som skulle sakna mig om jag försvann. Hur fet jag håller på att bli, gammal dessutom. Skulle det vara enklast att hoppa från en hög byggnad? Skulle jag ångra mig under fallet eller känna mig förvissad om att det var rätt beslut?

Till och med min hund, som ska vara det lojalaste sällskapet. föredrar min sambo framför mig.

Ja sambon ja. Där är ett kapitel för sig. Jag fattar inte vad han ser i mig? När jag frågar så säger han bara något allmänt luddigt om att jag är vacker och smart. Jag kan inte säga något tillbaka när han säger så. Bara tyst önska att han kunde säga något rimligt istället, något som jag faktiskt kan tro på. För det där köper jag inte. I mina mörkaste stunder undrar jag om han verkligen vill ha mig, eller bara någon...  I samma stunder tvivlar jag på mig själv i samma fråga. Men jag vet att bakom allt annat finns de känslorna som gjorde att jag valde att satsa på honom. Känslan av att han och jag är Rätt. Nu när jag mår dåligt vill jag inte själv ta upp det till diskussion, vill inte riskera att framstå som en martyr. "Å det är så synd om mig...! Buhu!" Vilket gör att jag fastnar i självömkan eftersom han inte verkar (vilja?) se hur jag mår och därför inte heller frågar. Jag vet inte om han kanske tolkar min tystnad och tillbakadragenhet som något riktat mot honom. Samtidigt orkar jag inte ta diskussionen eftersom jag inte har en aning om vad han tänker. Jävla finne och vara sluten...

Jag älskar honom. Men jag har inte sagt det till honom.Jag känner mig inte nära nog för att kunna säga det.

Pikant problem. Han tjänar mer pengar än mig. Mycket mer. Första gången jag träffar en kille som gör det. Jag kan inte släppa känslan av att jag lever på honom. Trots att jag betalar hyran, hälften av maten, mina räkningar och inte på något sätt har ökat hans omkostnader. Vissa saker står han för, saker han har haft sedan innan mig som jag inte använder eller skulle ha valt. Jag vet inte om han är på sin vakt mot mig, letar "golddigger"-tecken eller ej. Hans ex var tydligen lite sån. Jag vill kunna känna att jag tillför något. Något mer än en gullig hund som han gillar och sex lite då och då. Han anförtror sig inte direkt till mig. Han pratar nästan bara om jobbet och sina projekt som också är på sätt och vis jobbrelaterade.  Hur kommer jag över det? Jag försöker prata om något, förklarar att så här känner jag och jag skulle önska att om du tycker det är ok osv osv osv. Han funderar. Sen kommer svaret...:

-Ok.

Jag älskar honom. Trots det. Trots bristerna. Jag måste bara komma på hur jag ska kunna leva med det.

Har inte vågat börja tro än att det faktiskt är han och jag. Jag drömmer om bebisar och vi pratar hus. Plötsligt känner jag mig lite fången? Jag som alltid drömt och längtat efter sambo. Men hur kombinerar jag detta med att ha häst, som jag också drömt om? Och det där utbildningen långt borta? Jag ser bara problemen. Pga att jag är så jävla låg missar jag alla de bra bitarna.

Och vi går mot höst. Det börjar redan bli mörkare. Det skrämmer mig. Jag brukade gilla hösten. Skarpt! Och avsky sommaren. Men den förra vintern har satt sina spår. Jag orkar inte med en sån till. Vet inte hur jag ska komma ur det här.

Jo. Jag fyller i den jävla blanketten när den kommer och hoppas att jag har turen att hamna hos en läkare som inte är alltför utbränd för att orka ta mig på allvar. Jag måste få prata med någon. Jag måste bli av med det här trycket inom mig. Det börjar kännas fysiskt. Inatt låg jag vaken till fem och mådde så illa att jag trodde jag skulle bli tvungen att väcka sambon så han kunde ta mig till akuten. Försökte spy, mådde bara sämre. Som om en alien inom mig försökte ta sig ut, rakt genom magen på mig...