Och jag är nervös. Jag vet inte vad som kommer att poppa upp till ytan. Samtidigt är jag glad att dagen äntligen är här. Kanske jag kan få lite klarhet i varför jag mår som jag gör nu. Har ont i huvudet. Är lite spänd.

Jag förändrades när jag flyttade ihop med sambon. Förhållandet innan ihopflytt var lättare. Jag kunde hålla mig mer neutral. Då var jag aldrig helt säker på vart vi stod vilket gjorde att jag hade lägre förväntningar och inte tog något för givet. Men det ändrades. Jag tror jag har högre krav på honom idag. Och han blir förstås förvånad och undrar vem det är som har flyttat in hos honom. Det undrar jag också... Jag håller på att bli som min mamma. Vill verkligen INTE bli en bitter kärring som hellre tar ut sin frustration på sin omgivning istället för att fråga sig själv varför man är så missnöjd och sedan gör något åt det.

På väg till jobbet i morse tänkte jag på hur härligt det vore att ta en ridtur på min gamla medryttarhäst, en nordisvallack i lagom ålder. Han är tryggheten själv, men ändå alert och väldigt busig. Han kan jäklas med mig men jag bara skrattar och säger åt honom att skärpa sig. Jag kan galoppera på honom genom skogen med lösa tyglar, avslappnad och han med öronen framåt. Han gillade också våra långa turer. Så trygg har jag sällan känt mig på en häst.

När jag tänkte på det fick jag tårar i ögonen och fick bita ihop om en snyftning.

Jag har tappat kontakten med hans ägare, som också är en gammal vän till mig. Det blev så efter att jag fick avliva min egen häst. Jag klarade inte av stallmiljön längre, saknaden var för stor. Och avundsjukan... Att de andra fick ha sina hästar kvar. Medan jag stod ensam och skuldsatt pga vet.räkningar Jag skaffade en hund istället, vi skulle träna hund ihop då. (Hon hade en också.) Men hunden blev också dålig, fick tas bort bara några år gammal. Jag fick en hund till av uppfödaren, en vuxen tik, kollad och frisk. Nu är hon mitt i en utredning sedan flera månader, har besvär och kommer troligtvis att behöva gå på livslång medicinering. Min allra första hund, innan hästen, blev 4 år. Också sjuk, ingen diagnos, smärtstillande i flera månader, vila osv. Till slut orkade jag inte se honom må så dåligt längre. Min mamma lovade följa med mig till veterinären hans sista dag men avbokade med en kass ursäkt på morgonen. Jag tog bussen dit... Och till jobbet efteråt. Grät hela dagen.

Jag är motsatsen till Midas - allt jag rör vid blir till skit...

Jag är rädd för vad jag ska göra med mitt förhållande idag. Hur ska jag kunna lyckas med det? Och hur ska jag orka förlora det? För det händer någon dag, realistiskt sett.