Jag är ensam. Trots att jag har folk omkring mig. Men jag har skapat avstånd mellan oss. Allihop. Min familj bor en bit bort, jag brukade åka hem ofta förut. Prata i telefon med allihopa flera gånger i veckan. Men nu ids jag inte längre... Ingen av dem vet hur mitt liv ser ut, ingen är egentligen intresserad. De ser mig fortfarande som den jag var när jag åkte. Då var jag 20 år och mellan 20-28 hinner mycket hända...

Mina vänner har antingen flyttat eller så har jag flyttat ifrån dem. Ett par av dem förlorade jag när jag träffade min sambo, eftersom de var f.d pojkvänner till mig. Den ena fördömde min sambo på studs utan att ens ha träffat honom som "konstig". Vilket avgjorde saken för mig. Den andra kunde jag själv inte umgås med med gott samvete eftersom det var så nära inpå mellan honom och sambon, det var inte bearbetat till 100% även om det helt var över.

Så nu sitter jag här... Ensam som fan eftersom sambon är på kurs. Han är allt jag har idag. Jag hatar det. Det låter patetiskt, klängigt och jag vill inte lägga den bördan på honom. Även om jag misstänker att han redan är fullt medveten om det.

Jag har skitsvårt för att skaffa vänner. Jag är misstänksam, vaksam och egentligen inte särskilt social. Alls faktiskt. Jag är inte beredd att spela spel och jamsa runt för att få vara med i nån "klick" och det är förvånadsvärt få personer där ute som kan tänka sig att umgås med människor som helt enkelt är sig själva? Man måste vara "söt, snäll, rolig, kaxig, flirtig" m.m för att räknas som trevlig. Betyder det att det inte finns någon anledning att umgås med någon som kanske inte är så snygg, har en udda humor, inte är flirtig och inte bryr sig om senaste modet?

Jag vill accepteras som jag är. Och jag kan acceptera att andra är som de är, så länge de inte försöker förändra mig.

På torsdag ska jag till psykologen. Jag ser fram emot det som en vilsen människa i öknen längtar efter vatten. Jag sjunker bara djupare ner i hopplösheten. Om jag inte hade sambon skulle jag tänka så som jag gjorde för ett par år sen: jag önskar jag råkade bli överkörd av en buss.

Ataraxen hjälper mot oron och den höga pulsen. Rosenroten gör mig fysiskt piggare. Men inget kan få dimman att lätta. Jag har gråtit ikväll och jag vet inte varför. Det är en sorg som pressar på mig. På förmiddagen blev jag bjuden på fika hos grannen. Vi satt i hennes gula kök och hennes barn (10-13 år) gick runt och bara var barn. Och jag önskade att jag hade det hon hade. Ett ljust kök. Barn som alltid skulle finnas där. En man som kom hem efter jobbet. Trygghet. Sällskap. Flera anledningar att leva. Ett syfte i livet.

Jag saknar ett syfte i livet...

Alla vänner jag har slutat söka upp, min familj jag inte längre ringer till. Varför saknar de mig inte? Ingen har frågat efter mig. Ingen undrar varför jag drar mig undan. Sambon tycks nöjd med alla sina kurser och projekt. Visst tror jag han trivs med mig, men behöver han mig?

Inte ens hunden behöver mig. Skulle jag gå skulle hon inte bry sig så länge sambon satt kvar i soffan.

Nu fick jag en gråtattack igen... Undrar om det var huvudet på spiken...