Tack Lisa för din kommentar. Innan jag läste den hade jag gjort precis det du råder mig om, jag pratade med min sambo. Och jävlar du, det var inte lätt... Att blotta sig så och erkänna att man känner sig bortglömd och ouppskattad är tufft.

Tydligen har jag förut efter en riktigt jobbig dag fräst ifrån att "fråga mig inte hur min dag har varit, de är ju skit allihopa!" ungefär. Minns inte ordagrannt. Han tog mig iaf på orden och har just därför inte frågat mig igen efteråt... Han är sån.

Det kombinerat med att han själv haft en tuff omställning på jobbet och varit preokuperad med en massa funderingar har gjort att han inte riktigt märkt hur dåligt jag mått och inte heller vågat gräva i det.

Han försäkrade mig om att jag definitivt inte var bortglömd och har sedan dess varje dag gjort något litet för att visa att han bryr sig om mig. En extra rar puss, lite pyssel om kvällarna, jag fick en blomma och choklad. Jag har en väldigt rar sambo... Jag önskar jag var hel nog att verkligen uppskatta honom så mycket som han förtjänar. Men jag blir nog.

Jag var till läkaren i morse. Hela vägen dit tvivlade jag. "Tänk om de fnyser åt mig." "Vad ska jag säga..." "Tänk om det låter fånigt.." Osv.

Jag höll igen duktigt och beskrev kortfattat, med bara en aning darr på rösten, hur jag mått på sistone. Han kände igen tecknen sa han och höll med mig i att jag åkt ner i en lindrig depression. Fick välja själv om jag ville medicinera mig ur det, prata mig ur det eller en kombination av båda. Sjukskrivning var vi överens om att det inte var någon lösning. Jag fick visitkortet till deras psykolog, ska ringa dit i morgon och boka tid. Samt recept på Atarax, som ska hjälpa mig att varva ner om kvällarna, och omeprazol för magen.

Funkar inte det efter tid vill han sätta in antidepp men ärligt talat tror jag inte att det ska bli nödvändigt. Jag behöver få prata...! Få struktur på alla måsten och borden och och och och... Jag ska sätta mig och inventera dem ikväll. Och försöka göra en lista på "jag vill"-grejer istället.

De tog också blodprov på mig för att testa sköldkörtel och jox, men ärligt talat tror jag inte de visar något. Det här sitter nog i huvudet på mig.

Blev ju tvungen att informera mina kollegor också. Det var jobbigt, blotta strupen liksom. Men ingen sa något, så som jag bett om, vill inte ha nån "grej" av det. Så det löser sig nog där också. Jag måste dock hitta ett mer meningsfullt jobb känner jag. Det här är ingen långtidslösning.

Ska försöka planera in lite roliga saker framöver. Ljusa milstolpar och kanske kan jag till och med se fram emot dem.

Öl och whiskeymässan är det första. Var där förra året och hade superkul. Blir det hälften så roligt i år är jag nöjd. Körsbärsöl är gott.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Och jag är nervös. Jag vet inte vad som kommer att poppa upp till ytan. Samtidigt är jag glad att dagen äntligen är här. Kanske jag kan få lite klarhet i varför jag mår som jag gör nu. Har ont i huvudet. Är lite spänd.   Jag förändrades när jag fly...

  Jag är ensam. Trots att jag har folk omkring mig. Men jag har skapat avstånd mellan oss. Allihop. Min familj bor en bit bort, jag brukade åka hem ofta förut. Prata i telefon med allihopa flera gånger i veckan. Men nu ids jag inte längre... Ingen av...

  Jag känner mig avskärmad från resten av världen. Luddig i huvudet, fattar inte skämt, orkar inte prata, vill inte lyssna på folk. Vill bara vara själv, ha tyst omkring mig, vila...   Skulle vilja rida ut i skogen på en trevlig häst. Då vilar min s...

  Jag måste.... Bli framgångsrik. Bättre jobb, högskola, högre lön osv.Jobbet jag har nu duger tills vidare. Högskolan kan jag söka till nästa år om jag vill. Lönen kan jag påverka genom att jobba bra och löneförhandla.Få ordning på ekonomin, samla i...

  Grät mig till sömns igår. Sambon sent hemma, först jättesent kom sms om att han fastnat på jobbet. Han kom hem nån timme efter att jag lagt mig. Jag frågade hur han haft det, han svarade. Jag väntade på att han skulle fråga hur det var med mig. Men...